Funderingar en söndag.

Som de flesta söndagar spenderas de med en kopp kaffe med att skanna nyhetsflödet, läsa krönikor, kolla på webb-tv och lyssna på poddradio.

Just idag cirkulerar mina tankar kring FN och vilken roll de fyller i världen idag. “Welcome to the United Nations, it’s your world” kan man läsa på FN:s hemsida. Så fint. “Vi måste ha någon stans där vi kan sitta ner och prata med varandra” hävdar Jan Eliasson.

I FN:s råd för mänskliga rättigheter har numera de flesta länder en självklar plats- oavsett hur många kapitel i deklarationerna för de mänskliga rättigheterna de bryter. Libyen, Iran, Kina, Kuba, Nordkorea, listan kan göras lång av dessa länder som främst utnyttja rådet för att ta bort fokus från sig själva och lägga skulden på andra. Detta förminskar såklart FN:s legitimitet avsevärt och försvårar så klart fredsprocessen.

Kuba spenderar tiden med att anklaga Sverige för att anklaga Wikileaks grundare för våldtäkt utan grund. Nordkorea hävdar att det är USA som bryter mot de mänskliga rättigheterna, inte de själva.

Så ser samtalen ut i den församling som skapades för att skapa fred. Så fint.

För en längre utläggning föreslår jag denna artikel. 

 

Här har ni en video om hur en offer för tortyr i Libyen gång på gång blir störd i sitt anförande för rådet för mänskliga rättigheter: